Patricia Nikula

"Mors lilla P och J i skogen gick, rosor på kinden och solsken i blick..."

Jag fortsätter att förvåna mig själv med olika sysslor som jag inte brukar göra i vanliga fall. J, M och jag stack till Söderbärke under fredag eftermiddagen och kom hem idag igen. Turen gick ut på att hämta en av mormors hundar... Meningen med sången i början var så att jag och J fick ett anfall, eller vad man nu ska kalla det, efter middagen och skulle ut i skogen och plocka svamp till M och B. Det började egentligen med att vi skulle se efter om våran "skatt" som vi gömde för unegfär 7-8 år sedan fanns kvar. Promenaden i skogen tog en vändning då vi hittade svamp på vägen. Vilket ledde vidare till att vi fortsatte leta efter kantareller. Det roliga var att vi gick runt och sjöng och fjollade oss som vi brukade göra... M, M och B hade hört oss enda till huset då det helt plötsligt blev tyst, M fick genast för sig att någonting hade hänt och tvingade M att ringa oss för att se efter, det var inte värre än att sången hade tagit slut och vi funderade ut en ny sång att förstöra...

Med en mängd sms, telefonsamtal, hästar i hagen som ville äta upp det vi hittat, dimma som kom och massa annat under kvällen, så var det jag nog skrattade mest åt, när J skulle böja sig ner för att se efter vad det var för svamp vi hade hittat och om det var något man kanske kunde äta. Det som va, var att hon hade burken med svamp under armen samtidigt som hon skulle böja sig framåt. I samma sekund som jag tänkte "undrar om man ska säga åt henne att inte hlla ut svampen", så GÖR hon det! Kunde inte sluta skratta och inte kunde J när jag desutom höll på att snava över ett träd...

"Sticker till Nyköping nu över natten, men kommer hem imorgon igen. "