Patricia Nikula

Allt känns bara så tomt just nu. Som ett svart hål inuti mig.

Bertils minnesstund på badet, va jätte fin. Det var många som kom och vi höll en tyst minut. Prästgumman sa till oss när vi var nere i pentryt att det är bra att skriva ner vad man känner och tänker.
Men hur ska jag kunna göra det, när jag inte känner något?! Jag tänker inte ens. Bara på minnena som var.

Gråten finns inuti mig just nu och det slutar inte. Så fort jag är ensam, sitter tyst eller gör något annat som  gör att jag stannar till, så börjar jag gråta. Det sjunker inte in. Att en man växt upp med bara helt plöstsligt inte finns längre. Många säger att de förstår. men de gör dem inte. Många frågar hur det är; vad ska man svara på det? Det är ju inte bra, och de vet de ju att de inte är. så varför frågar dem? Vet att de inte vet vad de ska säga. men fråga inte hur det är. Då börjar jag bara gråta igen. :(

Ni och oss själva behövs mer än någonsing för varandra nu. Så ta hand om varandra nu!

Bertil, kommer aldrig glömma dig någonsing.