Patricia Nikula

Månaderna har flygit fram och nu har det blivit den femte maj, vilket betyder att pappas bröllop är imorgon och jag vet faktiskt inte alls vad jag känner och tänker just nu. Ganska tomt i huvudet... Nu är allting fixat i alla fall, klänningen, håret, smyckena, skorna och sidenbandet i midjan... Allting utom bröllopspresenten... Vi har förslaget på ett träd, men det kommer ta ett tag tills P åker ut till sala igen och det kommer säkert vissna, men det är våran bästa idé hittilis...

Hur ska man reagera när ens pappa gifter om sig och man inte ens är med i själva cermonin? J och jag vet ingenting om vad som ska hända, tror att allting börjar klockan 4, men vad vet jag? Ska inte ens egna döttrar veta om något, vart de ska på smekmånad, när det är, vilka de har bjudit ( nu vet vi ju iofs vilka det är, men ändå..) Jag kommer ha samma färg på klänningen som tärnan kommer ha, men det bryr jag mig inte om. Jag passar i blått och bestämde mig för det innan A gjorde det...

Tack och lov i alla fall fick jag med mig S, och hon kommer bi mitt moraliska stöd i kyrkan. Jag är verkligen glad för din skull P, men du kan inte låta mig få känna som jag gör... M säger att det någon aldrig kan ta ifrån en är ens egna känsla. Och det tror jag på. Jag älskar dig eftersom du är min pappa men ibland blir det som det blir. Ses imorgon i kyrkan helt enkelt...