Patricia Nikula

Jesus christ, alltså.. Alla dessa trappor överallt. Förr har jag inte ens funderat eller lagt en tanke på över hur ofta man måste gå i trappor för att komma någonstans. Men nu med dessa jäkla kryckor, som J har döpt till mina två fästmän, känns det som att jag måste gå i dem hela tiden.

Från bussen till tåget, och det kan ju tilläggas att bussen var försenad och det är då man i vanliga fall springer och nästan hoppar upp för trapporna, men icke sa nicke inte den här gången, upp för trappan tog man steg för steg och när jag kommer upp, vad tror ni inte människorna som delar ut tidningar säger till en?

Tidningsmänniska: Vill du ha en tidning kanske?
Ärligt talat alltså, gav han en blick och hoppade vidare... Tänkte för mitt stilla sinne att han var ju knäpp någonstans, vart hade han tyckt att jag skulle hållt i den då? I munnen eller?

Sedan är det såklart den oändligt långa trappan ner till mitt skåp, tänkte vara snäll och följa med J när hon skulle ner och hämta mina saker, men kom halvvägs sen var hon klar och vi skulle upp igen.. Yttligare en gång utmande jag ödet genom att bestiga den oerhört långa trappan till Nautilus för att kolla om M var där eller inte. Någon snäll person frågade om hon kunde hjälpa mig upp när jag stod nere vid foten av trappan för att ta mig styrka och börja hoppa.. Saknar bilen just nu...