Ett jävla mysterium som jag vill lösa.
Har inte skrivit på ett tag, och det kan bara kallas för ödets nyck.. Ödet är inte direkt på min sida för tillfället. Ena dagen har jag på sjukhus för mitt knä, i nästa för ett jäkla mysterium!
Åkte in till sjukan runt halv 5 på onsdags morgon, och läkarna visste inte vad det var fel! Sprutor, blodprov, smärtstillande och virriga läkare var det som stod på schemat denna morgon. När de inte hittade något fel, la de in mig på avdelning. Jag förstår inte varför de inte kunde göra någonting och istället lägga in mig på sjukshuset i flera dagar och inte ens titta åt lösningar på problemet. Fick dela rum med en tant som ringde på dem hela tiden för att få säker gjorda. Man vaknade mitt i natten av att de kommer springandes för att göra något, o man vaknar av att de står två centimeter från en och tittar på en. Tantens telefon som ringer stup i ett. Fredag lunch var hur bra som helst för då fick jag äntligen lämna sjukhuset!
Sjukhus får en att bara känna sig sjukare än vad man egentligen är, och man känner sig faktiskt bättre när man äntligen kommer därifrån. Dock utan några svar på varför man mådde som man gjorde.
Så, med min vanliga tur, vad tror ni händer idag? Jo, får så jäkla ont igen, och de där tabletterna de skrev ut till en inte hjälper ju ingenting alls, så är tvungen att åka in ännu en gång! Varför kan jag inte för en gångs skull bara få slippa allt strul?! Tack och lov fick jag en BRA läkare den här gången, som inte gissade sig fram till vad det kunde vara. Ska komma tillbaka imorgon och göra en konstrast röntgen, så det var bara att åka hem igen med nya tabletter och kanske ett steg närmare lösningen på vad det är som drabbat mig.
Åkte in till sjukan runt halv 5 på onsdags morgon, och läkarna visste inte vad det var fel! Sprutor, blodprov, smärtstillande och virriga läkare var det som stod på schemat denna morgon. När de inte hittade något fel, la de in mig på avdelning. Jag förstår inte varför de inte kunde göra någonting och istället lägga in mig på sjukshuset i flera dagar och inte ens titta åt lösningar på problemet. Fick dela rum med en tant som ringde på dem hela tiden för att få säker gjorda. Man vaknade mitt i natten av att de kommer springandes för att göra något, o man vaknar av att de står två centimeter från en och tittar på en. Tantens telefon som ringer stup i ett. Fredag lunch var hur bra som helst för då fick jag äntligen lämna sjukhuset!
Sjukhus får en att bara känna sig sjukare än vad man egentligen är, och man känner sig faktiskt bättre när man äntligen kommer därifrån. Dock utan några svar på varför man mådde som man gjorde.
Så, med min vanliga tur, vad tror ni händer idag? Jo, får så jäkla ont igen, och de där tabletterna de skrev ut till en inte hjälper ju ingenting alls, så är tvungen att åka in ännu en gång! Varför kan jag inte för en gångs skull bara få slippa allt strul?! Tack och lov fick jag en BRA läkare den här gången, som inte gissade sig fram till vad det kunde vara. Ska komma tillbaka imorgon och göra en konstrast röntgen, så det var bara att åka hem igen med nya tabletter och kanske ett steg närmare lösningen på vad det är som drabbat mig.
Kommentarer
Trackback
