VISUM och KRYCKOR igen, allt på samma dag.
VISUMET ÄR MITT! I fredags tog jag ledigt från jobbet för att kunna åka upp till amerikanska ambassaden för att försöka få ett visum. Så nervös och så rädd för att få ett nej, som skulle göra att jag inte fick komma till USA och det skulle även betyda att jag inte skulle få komma bort härifrån. Men som ni har läst, så fick jag det! M och jag träffade även M och M där uppe, så vi bestämde oss för att ta en liten shopping tur i Skärholmen för att fira :) Det hela slutade med 6 tröjor och en jacka.. Jag vet J; inga skor och inga klänningar! Ibland förvånar jag mig själv faktiskt.. :)
Men som vanligt så händer ju alltid någon dåligt när något bra just har hänt; Just my luck kan man säga. Den här gången blev jag fastklämd mellan två bilar... Men vadå, jag räddade det redan illa knät och pajade det andra istället. Jag tyckte det var en smart tanke då, men nu inser jag att det bara var dumt. För istället för ett dåligt knä, har jag nu två istället. Trodde jag skulle delas på mitten, eller aa vid knäna i alla fall. Fast det bara var några sekunder kändes det som att tiden stod still och man bara låg där. Man hann inte tänka speciellt mycket förutom på vad som händer och när man kommer loss. Detta hände precis innan mötet med EF, men som jag är så ville jag inte till sjukhuset utan skulle till mötet, det var bara så. Fick inte missa det. M övertalade mig senare efter shoppingturen att åka in till sjukhuset vilket vi gjorde. Jag har sagt det för och jag säger det igen; hatar läkarna på södertälje sjukhus. Värdelösa är dem, (i alla fall de jag har träffat. Ska inte dra alla över en kant). Sötaste var ändå när R kom över för att kolla hur det var. Jag har sagt tack, men du verkar inte förstå att det betydde massor. Alla gör inte så!
Men som vanligt så händer ju alltid någon dåligt när något bra just har hänt; Just my luck kan man säga. Den här gången blev jag fastklämd mellan två bilar... Men vadå, jag räddade det redan illa knät och pajade det andra istället. Jag tyckte det var en smart tanke då, men nu inser jag att det bara var dumt. För istället för ett dåligt knä, har jag nu två istället. Trodde jag skulle delas på mitten, eller aa vid knäna i alla fall. Fast det bara var några sekunder kändes det som att tiden stod still och man bara låg där. Man hann inte tänka speciellt mycket förutom på vad som händer och när man kommer loss. Detta hände precis innan mötet med EF, men som jag är så ville jag inte till sjukhuset utan skulle till mötet, det var bara så. Fick inte missa det. M övertalade mig senare efter shoppingturen att åka in till sjukhuset vilket vi gjorde. Jag har sagt det för och jag säger det igen; hatar läkarna på södertälje sjukhus. Värdelösa är dem, (i alla fall de jag har träffat. Ska inte dra alla över en kant). Sötaste var ändå när R kom över för att kolla hur det var. Jag har sagt tack, men du verkar inte förstå att det betydde massor. Alla gör inte så!
Kommentarer
Trackback