Patricia Nikula

Just det, just det! Har ju även hittat stranden! I helgen när jag var sjuk fick jag ju inte träna något, så gick i alla fall en promenad. Tog med mig en karta som L hade skrivit ut till mig några dagar innan för ett annat uppdrag. Såg att man kunde fortsätta min gata rakt fram för att komma till Lake Michigan. Det var bara det att vid slutet av gatan fanns det bara stora hus, men ingen väg ner till vattnet. Ni kan ju gissa att det är otroligt frustrerande att stå där och se det, men ändå inte. Så tittade på min karta igen och upptäckte att det ska finnas en park längre upp på gatan, så gick och gick och gick. Och jag ska säga er; jag måste verkligen vara ett proffs på att läsa kartor, för vet ni vad? Jag hittade fram!

Det var underbart att få sätta sig ner i sanden och bara lyssna på vattnet. För stunden var jag väldigt arg så det hade ett lugnande intryck på en. Sen kom det ju att nu måste jag ju gå hem också. Pratade med J i telefonen samtidigt som jag försökte komma på vilka vägar man skulle gå på, hittade fram till mataffären, så fixade lite där inne och helt plötsligt var jag hemma igen! Är så stolt över mig själv och mitt lokalsinne verkligen, vi klarar ju allt tydligen :p haha!
Upptäckte även att det var hur många som helst som kollade ut genom rutan eller bakåt när de farandes i bilarna. De vinkade och tjoade, och en bil stannade när jag var ganska långt ifrån övergångsstället, stannade där tills jag kom närmare... När jag kanske var 1 meter ifrån så vinkade han och körde sedan iväg... Detta hände flera gånger under min promenad där på två timmar... Hände ungefär samma sak igår när jag var på väg hem från parken. Då var det några killar i en bil som tog kort på mig med deras mobiler... Det kändes väl inte riktigt lika bra kanske...