I cant stop crying
Ni väntar på en glad uppdatering om det sköna livet här nere i Kungshamn. Den får vänta ett tag till. Allt det sämre tar över just nu.
Hon var min bebis. Min bästa vän, och mitt underbara stöd. Den som alltid kom fram och kröp ner bredvid en när man var ledsen. Den som alltid tyckte om en oavsett vad man hade gjort för dåligt. Den som hängde efter en som en skugga. Satt me en på toa, låg i handfatet när man duschade. Jamade utanför dörren om man råkade stänga den innan hon hade hunnit in. Hon som ligger nere vid fotändan eller uppe vid huvudkudden bara för att hon egentligen inte får. Hon som lyssnar fast hon kanske sover.
Oavsett hårda motgång jag har haft, så har hon alltid funnits där. I 11 år. Halva mitt liv. Det är lång tid. Känns som att jag har övergett henne nu. Att jag inte hann hem för att säga hejdå. Att jag inte var där. Att det inte var min arm hon somnade in mot.
Kommer bryta ihop snart igen. Satt ute i stormen igår i en halvtimme, medans Oscar försökte få in en i värmen igen. Klarade det inte. Varje tanke eller ens mening skulle få mig att gråta. Vill inte visa mig svag. Har aldrig hjälpt förut, snarare tvärtom. Vem är det nu jag ska mysa me, prata me när jag behöver någon som bara är. Fan alltså. Livet är inte rättvist.
Hittade när jag rensade en kartong här om dagen, en av mina vännerböcker. Jag hade själv skrivit i den. En fråga var: Vad önskar du att du har kvar om 10 år?
Mitt svar var att jag har kvar Selma. Det var skrivet i augusti 2001. Det slog inte riktigt in.
Kommentarer
Trackback
